Jag och tanten fortsätter att springa allt vi har genom den enorma ön. Till slut ser vi stranden och skyndar oss fram. Jag tänker att jag ska gå in i flyget men stannar upp en tag. Jag tar ett djupt ande tag och går in. Först ser jag inget men plötligt ser jag något som rör sig. Jag går dit och bakom ett säte ligger en man som andas med tunga och svaga andetag. Jag frågar mannen hur han mår men han svarar inte. Jag försöker fler gånger men han svarar inte men plötsligt hör jag honom säga hjälp. Jag ropar på tanten. Men hon kommer inte. Jag springer ut för att kolla vart hon tog vägen men hon syns inte. Men plötsligt hör jag henne ropa. Jag ropar tillbaka

vart är du?
Här bakom flyget
Okej
Jag kommer

Jag springer till andra sida flyget och ser henne sittande på knä och försöker att se under flygplanet. Jag frågar vad hon håller på med. Hon säger att hon ser människor under flygplanet. Jag sätter mig på knä jag med och ser med mina egna ögon att det verkligen är människor som ligger där. Jag säger att det ligger en man upp på flygplanet och att han andas. Hon säger med stressad röst att jag måste springa upp och försöka få ut honom hit. Jag springer upp som hon sa att jag skulle göra och lägger honom i framstupa sidoläge och letar efter något att binda hans skadade arm med. Jag hittade inte något att binda armen med så jag slet loss en bit av min tröja. Jag virade den några varav tills den satt. Jag börjar försiktigt att sätta honom upp så att han kan andas bättre. Den andra tanten kom plötsligt och gav mig en kokosnöt med vatten i som hon sa att jag skulle ge mannen. Jag tar vänligt emot den och häller den i hans mun. Han försöker att säga något men jag hör inte. Han försöker igen och det låter som han säger båt. Jag vänder mig hastigt om och ser att det är en båt utanför. Jag skriker på tanten att jag ser en båt ute i havet. Jag hör henne komma springande in och säger att hon ska hjälpa mig att få ut honom. Vi bär honom ut ur flygplanet och lägger honom på stranden. Efter vi har lagt ner honom så springer jag snabbt fram till slutet av stranden och ropar allt jag kan för att båten ska komma. Men fast jag skriker allt jag kan så vänder inte båten.
-Den hör inte
skriker jag till tanten. Men hon säger att det inte är någon idé för att båten är för långt ut. Jag känner en tår rinna ner för kinden och jag kollar upp och ser båten försvinna långt långt ut i den dimmiga solnedgången. Jag går sakta upp mot tanten och mannen och ser att mannen har börjat vakna till. Jag frågar tanten om han kan prata och om han kan stå upp. Men hon säger att han måste sova och få mat innan hon vågar.
Vi pratar om att vi ska sova i flygplanet eller bara sova i under öppen himmel men vi bestämmer oss för att sova i flygplanet för vi tycker att det känns tryggast. Senare den kvällen så bädda vi ut filtar på sätena och på golvet. Vi lägger oss ganska tidigt för att kanske få en bättre dag imorgon. Jag vaknar nästa dag av ett ljud som låter ute från så jag kastar bort filten och går sakta ut. Och plötsligt ser jag mannen som står riktad mot havet och skriker. Jag vänder mig mot havet jag med och ser att det är något som rör sig längre ut i havet så jag skriker jag med. Tanten kommer också ut och hjälper till. Jag får en idé att man kanske kan ta en filt och vifta med så jag springer in och hämtar en och viftar allt jag kan. Men till slut så tror vi att det är försent och går in i flygplanet igen. Vi sätter oss och börjar prata. Jag ska precis fråga mannen om han mår bra när jag hör något tjuta. Jag springer ut och ser att det är en båt. Jag ropar på dom och säger att båten är här utan för och att dom måste komma. Jag springer fram och ropar att det är människor under flyget och att vi har störtat. Det är en ganska gammal man som säger att dom ska ringa efter hjälp. Jag känner en glädje tår rinna ner för kinden och Efter nån timme så kommer det helikoptrar och fler båtar och dom lyfter bort flygplanet och tar hand om dom människor som fortfarande lever. Jag tanten och mannen kliver på båten och sätter oss där inne. Det kommer en kvinna med tårar i ögonen som kollar ner i golvet. Man ser inte hur hon ser ut men jag känner igen henne så jag säger hej. Hon vänder sig om och jag ser att det är mamma. Jag reser mig upp och springer fram till henne. Sen när hon väl ser att det är jag så säger hon att hon har en sak att säga och jag säger att vi kan sätta oss på bänken och prata. Hon börjar att säga
innan du åkte så berättade inte jag om din pappa.
Men han hade en sjukdomen cancer och han dog idag.
Jag känner hur tårarna vill forsa ur mig men jag håller dom inom mig. Jag och mamma går ut och ställer oss vid rammen och kollar ut i över det djupa, långa, och glansiga havet.